hemma

Sådär ja. (Ännu) Ett litet jag-lever-inlägg.

Landade i Sundsvall i måndags kväll. Allt gick bra.
Nu är ägodelarna nedpackade i förråd, rådorna är installerade hos en god vän, jag är installerad hos annan vän.
Jag har anmält mig på AF, sagt hej till en massa folk och inte minst gått och blivit med lägenhet.
Får förvisso vänta i två månader på att nuvarande hyresgäst ska flytta. Men jag vet iallafall att jag kommer få den och det gör det värt väntan.

Ocentral (från stan sett) men med bra bussförbindelser, stor matbutik, systembolag, apotek, vårdcentral mm 5 minuters promenad hemifrån.
Det är en etta på 38 kvm med badkar, stort kök, klädkammare, fin tapet och fransk balkong. För 2600, som hittat. Tack för den televerket!
:)

I övrigt har jag väl inte landat till hundra procent ännu.
Jag mår helt okej, men känner mig lite i limbo. Det kommer nog gå bra allting.
Jag är rastlös bara. Och så vill jag, som vanligt, att allt ska hända nu, nu, NUUU!
Men saker och ting ger sig med tiden, det vet jag.

Ska försöka sluta röka (for good this time) och få bort de vidriga kilon jag lagt på mig senaste året.

Som sagt, det ger sig.

Something's gotta give.

Ha dä

/Kissen

Slut som artist

Uäääh!

Jag är helt slut både fysiskt och psykiskt men saker börjar falla på plats...

I stort sett allt är fördelat och packat, släp är bokat och på måndag bär det av hem till Norrland.
Mitt liv de närmsta månaderna kommer vara präglat av idel kaos och otrygghet, men jag får bita ihop och ta det. Jag har inte något val.

Råttorna får bo hos en vän till mig, krukväxterna hos min bror, ägodelarna i andra broderns förråd och själv kommer jag nog få soffsurfa en hel del.
Jag ska titta på en lägenhet på tisdag, redan dagen efter hemkomst, och jag hoppas innerligt att den är okej och att jag får den.
Inflyttning blir inte förrän i början av januari men då kan jag iallafall börja räkna ned.

Det är nog frustrerande att vara hemlös, att dessutom vara handikappad gör inte saken lättare.

Jag har så mycket som ska ordnas med och lösas.
Det kommer vara arbetsförmedling, försäkringskassan, ikea, loppisar, blocket, planering av ekonomi och komplett och total frustration över att inte få vara ensam och ha mina saker i MITT EGET hem!!!

Sedan kommer väl den känslomässiga reaktionen från separationen att rasa ned i huvudet på mig vad det lider.
För trots att det är ömsesidigt och att vi förblir goda vänner så är det en sån enorm omställning att det vore konstigt om jag inte reagerar.
Jag kan inte sätta mig ned och gråta just nu. Det finns inte tid eller ork för den biten.

Mest av allt längtar jag tills den stunden då jag får andas ut i mitt nya hem.
Vara ifred, påta på, pyssla, inreda, lyssna på musik jag tycker om, ta hand om rådorna på heltid, sova i min egen säng och ha saker som jag vill och där jag vill.

Nu är jag ett skakande löv av värk så jag ska bädda ned mig och sova.

See you on the flip side!

/Kissen

Taking a U-turn

Jahapp.

Det är ju som så att jag gått och blivit singel...
5 års förhållande har nått vägs ände.
På mitt initiativ.

Dock är det hela väldigt odramatiskt och civiliserat så jag mår okej.
Självklart är det jobbigt och frustrerande.
Jag ska försöka rodda ihop en flytt tillbaks till hemstaden.
Lång väg, lite pengar.

Sedan är det allt praktiskt.
Sortera, packa, fixa, samtal som ska ringas, människor som ska sägas hejdå till, fixa bil, släp och chaufförer.

Allt det känslomässiga som bubblar under ytan ska vi inte prata om alls.
Det kommer när det kommer och just nu orkar jag inte.

Önska mig lycka till.
Kommer nog vara rätt passiv ett par månader framöver.

Puss och kram

/Kissen

benkläder

Nu är det höst på riktigt...


(jag bor i mina benvärmare under vinterhalvåret. De är ungefär 100 meter långa och lika tjocka)

/Kissen

Det surrar i mitt huvud

I hela mitt liv har jag varit en udda fågel.
Detta har stört människor så inåt helvete genom åren. Inte för att jag brytt mig nämnvärt.
Jag fortsätter vara jag. Och konstigt nog så trivs jag med det.
Mitt sätt, mitt utseende, min attityd, min intelligens, min klädstil, mitt val av vänner, av musik, av uttryckssätt har fått sig många kängor. Men också tillräckligt med kärlek och godkännande för att jag ska kunna stå för det utan att börja undra om det är något fel på mig.
Det vet jag redan att det är! ;-)
Jag har aldrig låtit andra människor trampa på mig, trots mina fel och brister.
Jag har rest mig från allt som någonsin drabbat mig, och jag inbillar mig att det inte gjort mig så bitter som det borde.


Det jag egentligen vill komma till med detta (om det nu finns någon poäng alls) är hur mycket jag saknar mig själv.
Jag har tappat bort det som är essensen av Katta.
Mitt sprudlande, studsiga jag. Min extremt dåliga humor, min snabba käft, mitt skratt.
Tjejen som alltid hade tid, kramar och kärlek till övers orkar knappt ens tänka på sig själv längre.
Jag vet så väl vad detta beror på (eller? man kan aldrig veta säkert) och jag vet vad jag måste göra.
För jag vill bli mitt gamla jag igen. Vara glad, social och rolig igen.
Jag vill känna igen mig själv när jag ser mig i spegeln.




Hur svårt ska det vara att göra det man måste?
Hur vet man att ens beslut är de som kommer göra en hel igen?

/Kissen

Jag lagar gud!

Gjorde ett härligt facebook-quiz imorse.
Som regel är de ganska sugiga och på sin höjd småroande.

Detta var faktiskt jävligt roligt!
Jag skrattar fortfarande.

"Är du en jävla superkock?" Med resultatet:

Klart som fan du kan laga mat, din skillade jävel!

"Åhhh!! Jösses du! Du lagar som en gud! Du lagar till gud! Du lagade gud! Ditt grymma fanskap, du föddes i bearnaisesås! Du förtjänar ett matigt och kryddstarkt jobb på toppen! Du kan laga jävligt gott käk på dina gamla jeans om du så vill. Du spottar på alla andra kändiskockar och dom slickar upp ditt saliv som om det vore fleskkarré! Dock kommer du troligen förvandlas till en shnitsel innom 4 år och bli uppäten av massivt hungriga italienare! Men de gör dej inget, det är säkert din livsönskan! Och snälla... LAGA MEJ I DIN PIZZAUGN NÄR JAG DÖR!! you are my new idol! ;)."

Om man bortser från de hemska stavfelen så var det riktigt, riktigt fyndigt.

Sedan att det är sant gör ju inte saken sämre... hehe
;-)

/Kissen (vilket betyder: Hon som föddes i bearnaisesås)

Mmm, svensk film...

Jahopp.
Var på bio ikväll.
Vi såg Flickan som lekte med elden.

Nu ska jag dra två slutsatser.

1. SF suger balle. Exakt varför ska jag betala 110 spänn för en biobiljett när jag sedan får stå ut med åtminstone en kvarts reklam...?

2. Varför göra en film efter en bok om man överhuvudtaget inte tänker följa boken?
Jag satt till slut och bet i min halsduk för jag blev så jävla irriterad på alla saker de gjort om eller bara skitit blankt i. Vissa saker förstår jag. Mycket bok, lite tid liksom.
Men somligt är bara helt sinnes. Sedan tycker jag inte att de lyckats göra mer än två av karaktärerna vettiga.
För övrigt var det en ganska tafflig film. Osammanhängande och ologisk på många sätt. (allrahelst om man inte läst boken)
För att inte tala om flertalet skådespelarinsatser.
Varför överhuvudtaget casta Michael "gubbkroppen" Nyqvist till att gestalta en kvinnojagande skjutjärnsjournalist? Jag förstår verkligen inte. Snälla förklara.



Vad kan vi då dra för slutsatser av detta?
Jo, gå inte och se en film vars förlaga du läst om du inte är jävligt säker på att den kommer bli bra.
Noomi Rapace som Lisbeth är iallafall asbra.
Och jag fick popcorn!
Alltid något.

DN beskriver det hela ganska väl!

Nu, godnatt

/Kisse

PS. Jag har sett första filmen. Den var bara inte riktigt lika kass...DS

åhh, wow!

Sånt här fascinerar mig något alldeles hiskeligt!!!

Jag sitter tyst och blir alldeles varm inombords.
Den där smidigheten och säkerheten lär man sig inte på en kafferast direkt.
:-O

/Kissen

Kärlek till de små

Något som alltid fascinerat mig är barn, då främst små barn.
De är så rekorderligt mysiga och underhållande att jag nästan smäller av.

Jag var barnvakt åt världens goaste 1,5-åring igår.
Maken till lättflirtat barn får man leta efter.
Lätt att ha med att göra, otroligt framåt och tidig i utvecklingen.
Hon är liksom så cool, självsäker och rolig att det är en fröjd att umgås med henne!

Hennes föräldrar är ungefär lika coola som lämnar sin lillstumpa ensam med en barnlös galning i flera timmar!
;-)

Saken är den att jag inte heller vill ha barn, alls. Inte ens lite.
Men jag älskar dem lika fullt. Jag har bytt blöjor och barnvaktat sen tidiga tonåren och kids och jag klickar allt som oftast. (förmodligen mest eftersom jag ser ut som en jättestor och glad cocker spaniel)
Jag har bra hand med de flesta barn och de brukar tina upp rätt snabbt i min närvaro (*voff*?)
Barn är så frigjorda och okonstlade och det passar mig ypperligt.
Jag har aldrig varit en sån person som pratar med bebisröst och säger "gulle, gulle snuuuutt" till allt litet som rör sig.
Man måste liksom se dem för vad de är, nämligen väldigt små människor.

Och ju äldre de blir desto roligare är det att konversera. Att hänga med en unge som har humor och intressant vokabulär är ju bättre än vilken fest som helst.
Så är det bara.

Jag ville nog egentligen inte säga så mycket med det här inlägget.
Möjligtvis att jag saknar alla mina syskonbarn så det gör ont.
Men vänners barn är goda substitut. Allrahelst när de gillar mig. :)

Ha en härlig lördag!
/Kissen

Mellanmål for a champion!

Eller kanske för en champinjon?

Jag laddar för att gå ned på affären. Bäst så, om man ska undvika att komma hem med allt man INTE behöver.


Lingonveckan är här, regnet har strilat ned hela dagen och jag vill mest ta en dusch och sen krypa ned under täcket och stanna där.

Pöss

/Kissen